Bita och slåss är också kommunikation

I helgen var Anton hemma. Vi har gjort så ett tag att Anton kommer hem antingen lördag eller söndag – för att hälsa på – och vi hälsar på honom den andra helgdagen. Han har flyttat till egen lägenhet med hjälp av personlig assistans dygnet runt. Jag hade gärna sett att han bodde på ett gruppboende, men han klarar inte av det. Det blir för mycket människor runt honom.

Målet var att han skulle komma hem till oss och fira jul. Vi har jobbat på det under hela hösten. Vi började hälsa på honom för att förtydliga vad ”hälsa på” är. Vi kommer vid lunch, lagar mat, åker på en kort bil-utflykt, fikar och åker hem. I månadsskiftet november/december hälsade han på oss en helgdag och vi honom den andra. Vi befarade att han skulle vägra åka tillbaka till sin lägenhet. Han vill inget annat än vara hos oss, men det gick bra – långt över förväntan. Julafton fungerade också bra. Han kom som de andra gästerna vid lunch och åkte efter julklappsutdelning och Kalle Anka strax efter 16.

Denna helgen kom han i lördags. Han var glad och harmonisk ända tills han skulle åka tillbaka till sin lägenhet. Då blev han förtvivlad och berättade på alla sätt han kan – han är i stort sätt inte verbal – att han vill stanna. Han packar upp allting ur sina två väskor han har med sig och lägger in den ena tomma väskan i garderoben. Han kastar bort sina skor. Han ger sig på pappa genom att sparkas, bitas och slåss. Vi ger honom behovsmedicin redan när vi ser att stressen börjar trappas upp men det tar ett tag innan den hjälper, ca 30 min. När det går att få kontakt med honom ber jag honom sitta criss-cross-applesauce (sitta skräddare, med benen i kors) för det har vi gjort sedan han var liten. Jag avleder genom att tillsammans räkna baklänges 10 till 0 först på svenska, och sedan på engelska. Vi tar 10 djupa andetag tillsammans. Äter lite choklad, klappar på huvudet. Jag närmar mig honom på hans initiativ. Denna gång gick pappas tröja och skjorta sönder, han fick ett par bitmärken och blåmärken på armen där han blev slagen. Det läker och är inte hela världen. Man ska gå undan vid sådana här tillfällen, men det är svårt när Anton är i köket, faktiskt i vårt hus överhuvudtaget, för det finns saker som verkligen inte är bra om de går sönder och som kan bli farliga. Därför är pappa nära Anton hela tiden och fantastiskt lugn och, i den mån det fungerar, avledande. Jag håller mig en bit utanför och försöker avleda när jag kan. Pappa kan försvara sig ganska bra, men jag har inte en chans. När Anton lugnat sig och var redo att åka, åkte pappa med Anton och de två personliga assistenterna till lägenheten för att vara där en liten stund.

Jag är så uppgiven – nej, det är fel ord, jag ger inte upp – sorgsen är inte heller rätt ord – jag är så bedrövad. Det är inte för att kläder gick sönder och Robert blev tilltufsad, vilket naturligtvis inte är OK. Det absolut värsta är att behöva ge Anton ”droger” för att han överhuvudtaget ska kunna åka tillbaka till sin lägenhet. Att han mår så dåligt och verkligen inte vill åka. Han är vuxen och kan inte bo hemma oss. Pappa är klok och sa, när han märkte att jag inte kunde somna för att jag ligger och ältar tankar, att detta är inget nytt och vi vet att Anton har svårt med övergångar – t ex åka från en plats till en annan. Jag vet, jag vet också att vi visste att detta skulle/kunde ske, jag vet att det tar ett till två år för honom att landa i sitt nya boende och jag vet att de som jobbar med honom är duktiga och gör vad de kan för att han ska finna sig tillrätta i sin lägenhet. Men det gör ont i själen.

/Lotta Lagerholm, ordförande Antons Hus

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *